Walesisk hjälte “går oss förbi” när hans pappa liknar honom vid “den tysta lönnmördaren” bakom Englands VM-guld 2003

Walesiske flankern James Botham har jämförts med Richard Hill, den “tysta mördaren” bakom England som vann VM 2003. Samtidigt väntar Botham på besked om han ska spela mot Australien eller vara med när hans första barn föds. Botham, 28 år, utsågs till matchens bäste när Wales slog Nya Zeeland 35–28 och för första gången på 73 år vann över de regerande mästarna. Walesarna var 33/1 i odds och sågs av många som chanslösa.

Botham är barnbarn till engelska cricketlegendaren Sir Ian Botham. Han gjorde 30 taklingar och höll upp Nya Zeelands hakare Asafo Aumua precis över mållinjen, vilket förhindrade en säker try när det verkade som att den svarta vågen skulle skölja över hemmalaget.

Pappa Liam Botham, som spelade i samma engelska landslagstrupp som Hill år 2000, menar att spelet utanför och utan boll påminde honom mycket om Hill.

“Hilly var kittet som fick mycket att fungera för England under den tiden. Han var en fantastisk spelare. Precis som Hilly syns mycket av Jimbos hårda jobb inte”, säger han.

Vid slutsignalen på Principality Stadium blev James rörd till tårar över betydelsen av walesarnas bedrift.

“Jag erkänner, jag grät också”, säger Liam. “Pappa retar mig för att han aldrig gråter. Jag och Jimbo är definitivt mjukare, även om vi fortfarande är tuffa killar. Jag var helt tagen, full av känslor. Jag vet vad killen har gått igenom.”

“Jag vet vilka uppoffringar han gjort”

Liam vet, eftersom han själv har sett sin son drabbas av skador och uteblivna uttagningar på nära håll. Eftersom de delar efternamn vet han också vilken börda James bär på sina axlar.

“Det är därför jag var tvungen att sluta med cricket”, säger han öppenhjärtigt. “Jag klarade inte av det. Jag klarade inte av att allt jag gjorde jämfördes med pappa. Allt. Jag fick yips, kompis. Jag ska vara helt ärlig.

Rugbyn blev en utväg för mig. Och det var fantastiskt att jag fick den möjligheten.”

Liam spelade tre sporter professionellt: cricket, rugbyunion och rugbyliga. Hans karriär avslutades i förtid av en nackskada vid 27 års ålder, ett år yngre än James är nu.

“Folk pratar hela tiden om hur Jimbo har fått både det ena och det andra”, fortsätter han. “Familjenamnet, den engelska privatskolan. Det frustrerar mig så mycket. Jag vet vilka uppoffringar den killen har gjort.

Skadorna han har drabbats av har varit så orättvisa. Lönesänkningarna han har accepterat för att kunna stanna kvar och spela för Wales.

Ibland tror jag inte att hans ansikte har passat in, och jag vet inte om det beror på att han är en Botham. Men han har aldrig, aldrig sett sig själv som något annat än walesare.”

Liam berättar att en tränare en gång gick till storms mot hans son och i princip sa att han hade fått allt serverat på silverfat.

“Det spelar ingen roll om du har vuxit upp med silversked i munnen”, säger han. “Din uppväxt är din uppväxt. Det som räknas är vad du kan göra och din fysiska förmåga.”

Liam erkänner att han en gång ifrågasatte en annan tränare som inte tog ut James, trots den “uppenbara förmågan” han själv kunde se.

“Jag borde inte ha lagt mig i, men jag antar att vi på grund av pappa vet vad excellens är och vad som krävs för att nå dit”, förklarar han. “Det är en annan mentalitet. Vi vet vad man behöver för att kunna göra det.”

Det är just den mentaliteten assisterande tränaren Matt Sherratt tog upp på tisdagen för att förklara Bothams insats mot Nya Zeeland, en vecka efter att han petats från truppen.

“Vet du vad jag alltid tänker med Jim?” sa Sherratt. “Kanske ligger det i efternamnet. Han kommer till festen när det är en stor match.

Även i Cardiff, om det är semifinaler eller derbyn, gillar Jim den stora stunden. Jag hade en känsla, och det hade vi alla i tränarstaben, att matchen mot dem [Nya Zeeland] var en match för Jim.”

Beröm till Steve Tandy

Liam har bara lovord till den nuvarande walesiska ledningen, som leds av Steve Tandy.

“Det handlar om man management på den här nivån, eller hur?” säger han. “Hur man får ut det bästa av sina spelare. Visst, man kan coacha, och det finns många bra tränare där borta.

Men på den här nivån är det tränaren som kan göra störst skillnad och ge spelaren positivitet och trygghet. Jimbo sa att det nu finns en sån stor skillnad i lagmiljön.”

Hans far hade också märkt det och gav James och lagkamraterna ett råd inför matchen mot Nya Zeeland.

“Skriv ner era 15 namn på tavlan bredvid motståndarnas. Ni möter den personen. Titta nu på alla matchups. Är de bättre än ni?

Ni pojkar har all förmåga. Ni har sammanhållning, lagsamhörighet och tro. Samla ihop allt det, få publiken bakom er, så kommer saker och ting att förändras.

Ju längre matchen gick och ju mer pressen ökade, desto tydligare såg man Wales växa. När Jimbo höll upp Aumua kunde man se hur Nya Zeeland tänkte: ‘Skit, vänta, vi kan förlora den här. Vad kommer det här att betyda för oss?’

Där vänds pressen. I den där kitteln. Det är vad professionell idrott kan göra. Ingen annan miljö kan göra det.”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *